Kap. 3

Feberigt fuktar svetten hettande hud, tvingar fast kläders tyg mot dränerad kropp. Tårade ögon blickar medvetslöst upp mot strimmande moln, mot flyktande fåglar och sol.

En känsla.

En känsla som ingen märkte försvann, tycks ha återuppstått. En känsla som det undras om man kan leva utan. En känsla som är så uppenbar att dess existens ifrågasätts.

– Jadu min vän. Det är väl ingen mening med att skjuta upp på det hela mer.

Kraftig hand sträcks ner för att hjälpa. Den fattas löst av hans utmärglade fingrar, upp på svaga ben, på darrande kraft förs han upp, förs han framåt likt ett spöke i ett skal. Över hans axel i ledande syfte vilar en arm från mannen som talar.

– Jag hittade dig i någon skabbig gränd inåt stan. Nerknarkad och helt jävla borta. Vet du om att du luktar skit förresten? Nej du är väl ganska van vid det här laget. Med tanke på hur fan du ser ut så tänker jag anta att du brukar ta dina bad på reningsverket. Men vi lämnar det för en stund nu, vi återkommer säkert till det ämnet lite senare, för du luktar verkligen som ett ruttet lik.

Högljutt och skrovligt hörs skrattet efter monolog. I vrån av ögat guppar hårklädd haka till ljudet av skrattet. Mannen som leder. En skepnad av en man som för.

Genom skrattande barn under föräldras vakande ögon svävar han genom världen. Över vägar där motoriserade boskap tjuter, vrålar, trängs. Världen spelas upp på trasigt band. Doften av rykande koffein borrar sig in i sinnet. Koppars klirr, ljudet av rösters mummel omger.

– Det här är ett av mina favorit caféer. Satans gott kaffe har de här. Gjorde mig vänligheten och köpte en kopp till dig med.

Av egen tanke fattar hans hand tag i koppen framför. Koffeinen, drogen skärper sinnen, skapar klarhet till vilsen själ. Hans blick den höjs, insuper synen av siprande rök genom glödande pipa,lappad kavaj över tunn skepnad, skägg under spruckna läppar under kastanjeögon under hår i svans präglat av kal hud på toppen.

– Ett tack skulle ju inte sitta helt fel här.

–...Tack...

Hans röst är knappt bärande, sprucken, tömd.

– Så lite så! Men jag kanske borde presentera mig innan vi fortsätter.

Kraftig hand på utmärglad arm sträcks över kallt stål, över bordet. Utsträckta fingrar med trasiga naglar, en hälsning, ett förklarande till okänd identitet.

– Du kan kalla mig Elohim.

Ett skört bemötande av hans darrande fingrar krossas under tyngden av kraft. Allvarsamt och begrundande förändras mannens anlete.

– Och du heter?

Tystnad, utvidgande ögon.

–...Jag heter...ehm....Jasper...?

Ett namn som ringer bekant, ett namn som känns rätt. Allvaret bryter smygsamt upp, gör plats för ett flin, där mani lurar bakom arbetad fasad.

– Jasper. Okej, vi säger så.

Paus, en klunk av kaffe som gör sig hemmastadd i det inre. En inhalering av njutbar glödande tobak. Bakåtlutad med en harkling i halsen.

– Nej.

En stämma stark och konsiv med svansande rök ur gipor. Förklarande, så uppenbart.

Hans ögonbryn höjs, i trots mot det uppenbara finns enbart oförstånd.

– Nej? Nej till vad?

– Till din fråga. Den du ställde otaliga gånger när du var rejält påtänd.

Tankar snurrar, skrapar mot insidan och kloar på balken.

”Vilken fråga?”

– Du kommer inte ihåg den alltså.

Han skakar misströstande på sitt huvudet, bekräftar påstående.

Djupt andetag av rök och uppgivenhet. Blicken spänns, låser tag hans med en tårande skärpa.

– Tänk efter, nog minns du allt om du anstränger dig lite kanske.

En strimma av något slocknat bland de mörklagda delarna av minnet antänds av kastanj. En sökeld, ett ljussken. Inåt vänds hans blick, trevande, sökandes, hjälplös och vilsen bland ingenting, vakum, tomhet.

Andetag blir till flämtning.

En fråga upphittas i det mörkaste hörn. En fråga som redan känns ställd men ännu inte besvarad.

”Lever jag?”

Mani, i leendet på mannens läppar.