söndag 29 januari 2012

Kap. 4

– Eller inte på riktigt kanske man skulle kunna säga. Varken eller, där har vi en bra förklaring! Varken eller.
Oförstånd avspeglas med blanka ögon. Grepp om information är löst. Trampar vatten i ett hav av enbart horisont.
– … Va?
Uppgivenhet och dansande rök knuffas ut ur munnen på mannen han kan kalla för Elohim. Ännu en klunk vardags eufori ur klirrande kopp.
Kraftiga händer knäpps till låst position under den skäggprydda hakan. Fuktandet av läpparna talar för en ansats, laddar som för ett hopp in i ökänt territorium.
– Jag ser nu att jag kanske gör bäst i att börja om från början, annars kan vi sitta här tills undergången av tiden innan du fattar någonting.
Harkling
– Du är ett jävla slödder, bottenskiktet av vad som är mänsklighet, och då är man jävligt långt nere på skalan, bra jobbat. Jag plockade upp dig ur dina egna spyor i en gränd några kvarter bort, fråga mig inte varför, någon knepig impuls av något slag, brukar ha svårt för att kontrollera mina impulser som alla vet. Du hade tagit en överdos av något dåligt skit som jag inte ens vill veta hur du betalat för, för några pengar har du ju fan inte. Jag släpade med dig hit och på vägen gav jag dig något litet för att väcka upp dig, nu sitter vi här och samtalar under en fika, eller ja, jag samtalar och du försöker bara hänga med.
Mycket att höra, att ta in och omfamna. En värkande förnimmelse växer sig fram bakom ögon, han masserar ömt sina tinningar. Men allt vill fastna, ett uppvaknande av förstånd.
Kastanjeblick glimmar förnöjt till
– Och nu förstår du! Nu när du äntligen börjat fatta vad fan det är som händer runt om omkring dig, tog sin lilla tid, så ska jag förklara allt för dig.
– Allt?
Det välkända maniska, det pillemariska och förödande, det som dödar och tar, det som ger och föder.
– Allt.
En klunk till av kaffe.
– Jag är gammal, tar emot att erkänna det men så är fallet. Jag har blivit trött. Så otroligt trött på allt detta.
Ett finger sveper i en cirkel, pekar på världen.
– Har man varit i gasen så länge som jag har varit har man fan gjort sig förtjänt av lite semester. Men jag kan ju inte riktigt bara lämna allt i sticket sådär. Visst jag har kanske inte riktigt engagerat mig något märkvärt mycket de senaste tvåtusen åren, men jag har ju i alla fall varit här! Det är väl alltid något!
”Jag tror jag känner dig. Jag tror jag vet vem du är. Men jag kan inte se din placering i min värld. Vem är du? Känner jag dig?”
Ansträngda tankar, han försöker hitta mannen han kan kalla för Elohims plats i kännedom. Det är en känsla som säger att mannen Elohim är någon han har känt sedan länge. En vän? En bekant? En fiende?
– Du känner mig mycket väl. Vi har bara aldrig haft nöjet att träffas personligen förrän nu.
Förvirring.
– Hur kan jag känna dig mycket väl om jag aldrig har träffat dig förut? Är du någon typ av kändis?
Ett hånskratt som mullrar genomkropp och jord. Kastanj tåras av underhållning och näve får bord och porslin att slamra.
– Jadu, något i den stilen skulle man absolut kunna säga!
Kvävandet av hån drar ut på tid, tystas med attack från rökfyllda lungor som kämpar för luft. En strimma blod på läpparna.
– Jag är Gud förstår du.
Mellan hostningar och harklingar yttras en förkaring för bisarr för mänskligt förstånd.
Han räcker mannen Elohim servetten i sin hand. Kort knyck på huvud uppger tack.