Kap 1

Kapitel 1.

Bultar det? Jag vet inte. Jag tror det, men jag vet inte.

Lever jag? Jag vet inte. Jag tror det, men jag vet inte.

Nålen dinglar tom från armvecket. Blodigt, ömmat och sprucket, år av injektioner. Berusningen har tagit över kroppen. Sinnen utslagna, hjälplös, livlös, vid alla benämningar död.

Stanken av urin fräter i den ödelagda gränden. Fukt rinner längsmed asfaltens kalla bringa, ner mot kloaken. Mellan bråten och sopor träder döden in. Här börjar livet.

– Du kan vara det sorgligaste jag sett i hela mitt liv.

Magsyran brinner i den spruckna halsen när den flyr kroppen. Lealös, ett skummande lödder rinner och droppar ner för den orakade hakan. Mörkret för ögonen är för tungt för att lyfta.

– Seså, res på dig nu för fan.

Knäna tycks ha förtvinat och darrar frenetiskt när händer sliter upp den själlöse från marken. Kroppen är som tappad på vartenda ben när den leds ut från den hopplösa gränden, ut på gatans mingel. Solen biter, river och klöser svidande sönder hinnan av mörker. Suddiga visioner av humanoider svävar runt, runt, runt framför de tårande ögonen. Tycks peka, tycks skratta åt den bilden av misär som passerar dem, de vanliga dödliga.

”Bultar det?”

En plötslig tanke förkroppsligas genom en tafatt handrörelse upp mot det blottade bröstet under den trasiga skjortan. Inget verkar slå.

”Lever jag?”

– Det ska jag svara på så fort du nyktrat till din pundare.

”Okej…”

Kallt vatten slår ansiktet med sin våta kyss. Hjärnan skjuter strömmar av elektricitet ut till ryckande lemmar, ett medvetande har vaknat till. Irrande blick söker något fast att vila på, orientera sig med. Träd, gräs och fågelsång omger och skär sig mot den trasiga misären av hans yttre. Andningen är djup, tung och vilsen.

– Välkommen tillbaka.

Djup och skrovlig skrapar en röst mot hans trumhinna. Gladlynt och uppmuntrande med underton av bitterhet, förakt. Vilsen blick kastas mot sidan, till bänken bredvid, till en skepnad av en man.

– Du ser ut som mörbultat skit.

Kallt skratt klingar från mannen från bänken. Nu är blicken fast, orienterad och utforskande, ännu inte riktigt i tillstånd till förstånd men tappert kämpande. Ryggraden klagar när han sätter sig upp till sittande position. Handen för han upp sitt flottiga hår, kliar den skalp som är blottat från avfall. Bilden av oförstånd.

Från mannen från bänken hörs prassel och eld, söt rök som ormar sig upp mot molnen när en pipa tänds. Handen från huvudet sänks, blicken höjs mot mannen igen. Frågande kollar de på varandra. Han med okunskap och förvirring, mannen med förundran över hans frågande blick.

– Fan vad du glor. Har du ingen talförmåga eller är du bara dum i huvudet?

En fråga ställd av genuin undran, avsaknaden av sarkasm svider till i honom. Munnen öppnas gapande. Tystnad.

”…”

Varken sinne eller tunga vill hjälpa att förmedla. Varken tanke eller stämma verkar existera.

”Lever jag?”

En fråga upphittas i det mörkaste hörn. En fråga som redan känns ställd men ännu inte besvarad. Luft hackar sig ut i ett stammande gurgel genom öppen mun, när formulering söks.

I mannens skepnad breder spruckna läppar ut sig i ett leende, en glimt av något maniskt lurar i dess kastanjeögon. Fingrar letar sig innanför lappad kavaj och i dess knyte hämtas en flaska. Genomskinlig likt vätskan den rymmer skvalpar det upprört när den räcks mot honom.

– Svep den här jäkeln så ska vi prata sen.

Ett ögonblick av tvekan, sedan spirande värme av flaskan när den vilar i hans hand. En doft av något anspråkslös när korken lyfts av, en doft som påminner om något så ytterst bekant, men som nu känns som något sedan länge avlägset, nästan glömt. Han möter den maniska blicken från mannen från bänken. I hans anlete vilar något så skrämmande att muskler rycker bakåt, men även något lugnande, något faderligt, något moderligt.

Han höjer genomskinlig värme upp mot de torra läppar han bär, blundar och dricker. Värmen försvinner ner genom strupen, ner in i magen, bort in i blodet. Kroppen krampar och lungor spyr luft, elektricitet hamras från hjärna ut i leder likt blixtar. Frenetisk kropp ålar, vrider och gnider sig mot backen mot gräs.

Tårar rinner, svetten lackar.

Sedan lugn.

Rosslande andetag.

Ett hjärtslag.

”…Lever jag?”