Kap. 4

– Eller inte på riktigt kanske man skulle kunna säga. Varken eller, där har vi en bra förklaring! Varken eller.
Oförstånd avspeglas med blanka ögon. Grepp om information är löst. Trampar vatten i ett hav av enbart horisont.
– … Va?
Uppgivenhet och dansande rök knuffas ut ur munnen på mannen han kan kalla för Elohim. Ännu en klunk vardags eufori ur klirrande kopp.
Kraftiga händer knäpps till låst position under den skäggprydda hakan. Fuktandet av läpparna talar för en ansats, laddar som för ett hopp in i ökänt territorium.
– Jag ser nu att jag kanske gör bäst i att börja om från början, annars kan vi sitta här tills undergången av tiden innan du fattar någonting.
Harkling
– Du är ett jävla slödder, bottenskiktet av vad som är mänsklighet, och då är man jävligt långt nere på skalan, bra jobbat. Jag plockade upp dig ur dina egna spyor i en gränd några kvarter bort, fråga mig inte varför, någon knepig impuls av något slag, brukar ha svårt för att kontrollera mina impulser som alla vet. Du hade tagit en överdos av något dåligt skit som jag inte ens vill veta hur du betalat för, för några pengar har du ju fan inte. Jag släpade med dig hit och på vägen gav jag dig något litet för att väcka upp dig, nu sitter vi här och samtalar under en fika, eller ja, jag samtalar och du försöker bara hänga med.
Mycket att höra, att ta in och omfamna. En värkande förnimmelse växer sig fram bakom ögon, han masserar ömt sina tinningar. Men allt vill fastna, ett uppvaknande av förstånd.
Kastanjeblick glimmar förnöjt till
– Och nu förstår du! Nu när du äntligen börjat fatta vad fan det är som händer runt om omkring dig, tog sin lilla tid, så ska jag förklara allt för dig.
– Allt?
Det välkända maniska, det pillemariska och förödande, det som dödar och tar, det som ger och föder.
– Allt.
En klunk till av kaffe.
– Jag är gammal, tar emot att erkänna det men så är fallet. Jag har blivit trött. Så otroligt trött på allt detta.
Ett finger sveper i en cirkel, pekar på världen.
– Har man varit i gasen så länge som jag har varit har man fan gjort sig förtjänt av lite semester. Men jag kan ju inte riktigt bara lämna allt i sticket sådär. Visst jag har kanske inte riktigt engagerat mig något märkvärt mycket de senaste tvåtusen åren, men jag har ju i alla fall varit här! Det är väl alltid något!
”Jag tror jag känner dig. Jag tror jag vet vem du är. Men jag kan inte se din placering i min värld. Vem är du? Känner jag dig?”
Ansträngda tankar, han försöker hitta mannen han kan kalla för Elohims plats i kännedom. Det är en känsla som säger att mannen Elohim är någon han har känt sedan länge. En vän? En bekant? En fiende?
– Du känner mig mycket väl. Vi har bara aldrig haft nöjet att träffas personligen förrän nu.
Förvirring.
– Hur kan jag känna dig mycket väl om jag aldrig har träffat dig förut? Är du någon typ av kändis?
Ett hånskratt som mullrar genomkropp och jord. Kastanj tåras av underhållning och näve får bord och porslin att slamra.
– Jadu, något i den stilen skulle man absolut kunna säga!
Kvävandet av hån drar ut på tid, tystas med attack från rökfyllda lungor som kämpar för luft. En strimma blod på läpparna.
– Jag är Gud förstår du.
Mellan hostningar och harklingar yttras en förkaring för bisarr för mänskligt förstånd.
Han räcker mannen Elohim servetten i sin hand. Kort knyck på huvud uppger tack.

Kap. 3

Feberigt fuktar svetten hettande hud, tvingar fast kläders tyg mot dränerad kropp. Tårade ögon blickar medvetslöst upp mot strimmande moln, mot flyktande fåglar och sol.

En känsla.

En känsla som ingen märkte försvann, tycks ha återuppstått. En känsla som det undras om man kan leva utan. En känsla som är så uppenbar att dess existens ifrågasätts.

– Jadu min vän. Det är väl ingen mening med att skjuta upp på det hela mer.

Kraftig hand sträcks ner för att hjälpa. Den fattas löst av hans utmärglade fingrar, upp på svaga ben, på darrande kraft förs han upp, förs han framåt likt ett spöke i ett skal. Över hans axel i ledande syfte vilar en arm från mannen som talar.

– Jag hittade dig i någon skabbig gränd inåt stan. Nerknarkad och helt jävla borta. Vet du om att du luktar skit förresten? Nej du är väl ganska van vid det här laget. Med tanke på hur fan du ser ut så tänker jag anta att du brukar ta dina bad på reningsverket. Men vi lämnar det för en stund nu, vi återkommer säkert till det ämnet lite senare, för du luktar verkligen som ett ruttet lik.

Högljutt och skrovligt hörs skrattet efter monolog. I vrån av ögat guppar hårklädd haka till ljudet av skrattet. Mannen som leder. En skepnad av en man som för.

Genom skrattande barn under föräldras vakande ögon svävar han genom världen. Över vägar där motoriserade boskap tjuter, vrålar, trängs. Världen spelas upp på trasigt band. Doften av rykande koffein borrar sig in i sinnet. Koppars klirr, ljudet av rösters mummel omger.

– Det här är ett av mina favorit caféer. Satans gott kaffe har de här. Gjorde mig vänligheten och köpte en kopp till dig med.

Av egen tanke fattar hans hand tag i koppen framför. Koffeinen, drogen skärper sinnen, skapar klarhet till vilsen själ. Hans blick den höjs, insuper synen av siprande rök genom glödande pipa,lappad kavaj över tunn skepnad, skägg under spruckna läppar under kastanjeögon under hår i svans präglat av kal hud på toppen.

– Ett tack skulle ju inte sitta helt fel här.

–...Tack...

Hans röst är knappt bärande, sprucken, tömd.

– Så lite så! Men jag kanske borde presentera mig innan vi fortsätter.

Kraftig hand på utmärglad arm sträcks över kallt stål, över bordet. Utsträckta fingrar med trasiga naglar, en hälsning, ett förklarande till okänd identitet.

– Du kan kalla mig Elohim.

Ett skört bemötande av hans darrande fingrar krossas under tyngden av kraft. Allvarsamt och begrundande förändras mannens anlete.

– Och du heter?

Tystnad, utvidgande ögon.

–...Jag heter...ehm....Jasper...?

Ett namn som ringer bekant, ett namn som känns rätt. Allvaret bryter smygsamt upp, gör plats för ett flin, där mani lurar bakom arbetad fasad.

– Jasper. Okej, vi säger så.

Paus, en klunk av kaffe som gör sig hemmastadd i det inre. En inhalering av njutbar glödande tobak. Bakåtlutad med en harkling i halsen.

– Nej.

En stämma stark och konsiv med svansande rök ur gipor. Förklarande, så uppenbart.

Hans ögonbryn höjs, i trots mot det uppenbara finns enbart oförstånd.

– Nej? Nej till vad?

– Till din fråga. Den du ställde otaliga gånger när du var rejält påtänd.

Tankar snurrar, skrapar mot insidan och kloar på balken.

”Vilken fråga?”

– Du kommer inte ihåg den alltså.

Han skakar misströstande på sitt huvudet, bekräftar påstående.

Djupt andetag av rök och uppgivenhet. Blicken spänns, låser tag hans med en tårande skärpa.

– Tänk efter, nog minns du allt om du anstränger dig lite kanske.

En strimma av något slocknat bland de mörklagda delarna av minnet antänds av kastanj. En sökeld, ett ljussken. Inåt vänds hans blick, trevande, sökandes, hjälplös och vilsen bland ingenting, vakum, tomhet.

Andetag blir till flämtning.

En fråga upphittas i det mörkaste hörn. En fråga som redan känns ställd men ännu inte besvarad.

”Lever jag?”

Mani, i leendet på mannens läppar.

Kap 2.

Ansamlande moln vars tårar faller tungt mot fönstret. Vinden sjunger ilsket mellan tegel och betong. Trädens röda höstlöv kämpar för sitt liv, för att hänga kvar. Deformerade genom vattnets spektrum slingrar sig strålkastarljusen från stadens vilddjur nedanför.

Fingrar slinter, river, blöder. Haspen stretar frustrerat emot, men ger upp, åker av. Världens portar öppnas. Fukten från frihet slickar törstande hud.

Larmet viner och fötter dånar mot kala korridorsgolv. Nycklar rasslar och betongers hölster osäkras. Order, frågor, panik och dirigering ekar mellan vita väggar.

Men inget av det hörs. Inget av det finns, inte längre, inte alls om en stund. Stela leder med ostimulerade muskler spjärnar och tar kraft. Vinden hjälper kroppen upp. Regnet hälsar inbjudande.

Nyckel i låset vrids, dörr sparkas upp av kängor med ursinniga batonger laddade. Rop, vädjan.

Gör det inte.

Sjukrockens blodfläckiga tyg fladdrar likt en mantel på en hjälte. Han flyger. Hans bästa vän välkomnar honom, med en älskande kram.

Hans vän asfalt.

Kap 1

Kapitel 1.

Bultar det? Jag vet inte. Jag tror det, men jag vet inte.

Lever jag? Jag vet inte. Jag tror det, men jag vet inte.

Nålen dinglar tom från armvecket. Blodigt, ömmat och sprucket, år av injektioner. Berusningen har tagit över kroppen. Sinnen utslagna, hjälplös, livlös, vid alla benämningar död.

Stanken av urin fräter i den ödelagda gränden. Fukt rinner längsmed asfaltens kalla bringa, ner mot kloaken. Mellan bråten och sopor träder döden in. Här börjar livet.

– Du kan vara det sorgligaste jag sett i hela mitt liv.

Magsyran brinner i den spruckna halsen när den flyr kroppen. Lealös, ett skummande lödder rinner och droppar ner för den orakade hakan. Mörkret för ögonen är för tungt för att lyfta.

– Seså, res på dig nu för fan.

Knäna tycks ha förtvinat och darrar frenetiskt när händer sliter upp den själlöse från marken. Kroppen är som tappad på vartenda ben när den leds ut från den hopplösa gränden, ut på gatans mingel. Solen biter, river och klöser svidande sönder hinnan av mörker. Suddiga visioner av humanoider svävar runt, runt, runt framför de tårande ögonen. Tycks peka, tycks skratta åt den bilden av misär som passerar dem, de vanliga dödliga.

”Bultar det?”

En plötslig tanke förkroppsligas genom en tafatt handrörelse upp mot det blottade bröstet under den trasiga skjortan. Inget verkar slå.

”Lever jag?”

– Det ska jag svara på så fort du nyktrat till din pundare.

”Okej…”

Kallt vatten slår ansiktet med sin våta kyss. Hjärnan skjuter strömmar av elektricitet ut till ryckande lemmar, ett medvetande har vaknat till. Irrande blick söker något fast att vila på, orientera sig med. Träd, gräs och fågelsång omger och skär sig mot den trasiga misären av hans yttre. Andningen är djup, tung och vilsen.

– Välkommen tillbaka.

Djup och skrovlig skrapar en röst mot hans trumhinna. Gladlynt och uppmuntrande med underton av bitterhet, förakt. Vilsen blick kastas mot sidan, till bänken bredvid, till en skepnad av en man.

– Du ser ut som mörbultat skit.

Kallt skratt klingar från mannen från bänken. Nu är blicken fast, orienterad och utforskande, ännu inte riktigt i tillstånd till förstånd men tappert kämpande. Ryggraden klagar när han sätter sig upp till sittande position. Handen för han upp sitt flottiga hår, kliar den skalp som är blottat från avfall. Bilden av oförstånd.

Från mannen från bänken hörs prassel och eld, söt rök som ormar sig upp mot molnen när en pipa tänds. Handen från huvudet sänks, blicken höjs mot mannen igen. Frågande kollar de på varandra. Han med okunskap och förvirring, mannen med förundran över hans frågande blick.

– Fan vad du glor. Har du ingen talförmåga eller är du bara dum i huvudet?

En fråga ställd av genuin undran, avsaknaden av sarkasm svider till i honom. Munnen öppnas gapande. Tystnad.

”…”

Varken sinne eller tunga vill hjälpa att förmedla. Varken tanke eller stämma verkar existera.

”Lever jag?”

En fråga upphittas i det mörkaste hörn. En fråga som redan känns ställd men ännu inte besvarad. Luft hackar sig ut i ett stammande gurgel genom öppen mun, när formulering söks.

I mannens skepnad breder spruckna läppar ut sig i ett leende, en glimt av något maniskt lurar i dess kastanjeögon. Fingrar letar sig innanför lappad kavaj och i dess knyte hämtas en flaska. Genomskinlig likt vätskan den rymmer skvalpar det upprört när den räcks mot honom.

– Svep den här jäkeln så ska vi prata sen.

Ett ögonblick av tvekan, sedan spirande värme av flaskan när den vilar i hans hand. En doft av något anspråkslös när korken lyfts av, en doft som påminner om något så ytterst bekant, men som nu känns som något sedan länge avlägset, nästan glömt. Han möter den maniska blicken från mannen från bänken. I hans anlete vilar något så skrämmande att muskler rycker bakåt, men även något lugnande, något faderligt, något moderligt.

Han höjer genomskinlig värme upp mot de torra läppar han bär, blundar och dricker. Värmen försvinner ner genom strupen, ner in i magen, bort in i blodet. Kroppen krampar och lungor spyr luft, elektricitet hamras från hjärna ut i leder likt blixtar. Frenetisk kropp ålar, vrider och gnider sig mot backen mot gräs.

Tårar rinner, svetten lackar.

Sedan lugn.

Rosslande andetag.

Ett hjärtslag.

”…Lever jag?”

Infekterad

"Jag har liksom ett sjukligt begär att få vara den som gör dig lycklig, att få vara den som får dig att le och skratta, att vara sådär glad. Jag har ett sjukligt begär efter dig som gör så ont i mitt bröst och håller mig vaken om nätterna. Jag har blivit infekterad av dig, du pulserar genom mina ådror och dödar mig inifrån ut. Kan vi inte bara hålla hand?"

"Du är fan sjuk..."

Inlåst monster

”Hör du mig? Vi kommer att dö härinne.”

”Väggarna krymper omkring oss!”

Djupa andetag.

”Inget kommer att hända mig. Hissen kommer snart att börja åka igen.”

”Fattar du inte att vi kommer att dö här! Va?!”

”Jag vill bara komma hem.” Tårar som rinner.

”Allting kommer att ordna sig. Bara ett litet tekniskt fel, det är allt.”

”Bara ett litet tekniskt fel. Vi kan bli fast här i flera dagar! Det är helg! Ingen förutom vi är här!”

”Snälla sluta skrika…”

Knogar som vitnar.

”Jag tänker inte lyssna på dig längre.”

”Hahaha! Jaså det säger du! Är det tacken för allt som jag har gjort för dig?!”

”Snälla lägg av… Det här är inte roligt…”

”Jag klarar mig själv.”

”HAHAHA! Du skulle varit död för länge sen om det inte varit för mig. Jag är din enda vän. Den enda som vart där för dig! Å den enda som brytt sig ett skit om dig!!”

Tårar som droppar

”Lämna mig ifred. Jag hatar dig.”

”M-men vi känner ju inte varandra. V-vad har jag gjort dig?”

”HATAR MIG?! Jag är allt som du är idag! Du är ingenting utan mig!”

”FÖRSVINN FRÅN MIG!”

”J-jag kan i-inte. Vi sitter j-ju fast i en hiss…”

”AAAAAAARGH!!!”

Skrik, tårar, blod.

”Jag vill inte mer… Jag vill inte…”

”…”

”Hahahaha. Jag är dig. Du är jag. Vi kommer alltid att vara tillsammans.”

”Snälla… Låt mig vara, låt bli mig…”

”Aldrig.”

Gråt

”Vi är som älskare. Oskiljaktiga till döden.”

”Till döden…”

Nycklar som rasslar

”Du vågar inte. Du är för feg.”

”Jag tänker göra det.”

”Så du vill ge upp? Så du vill bara lägga av sådär efter som vi har varit med om!”

”Jag ville aldrig något av det här, du tvingade mig!”

”Du skapade mig! Du tvinga dig själv! JAAAG ÄÄR DU!!”

Blod som bildar pölar på golvet.

”Jag är inget monster. Jag är inte du!”

”Hahahahaha… Du har mördat alla de människorna. Du torterat och plågat dem alla. Du är med mig. Du dör som mig! Ett monster…”

”…Monster…”

Hissdörren öppnas

Panik

Död.