Infekterad

"Jag har liksom ett sjukligt begär att få vara den som gör dig lycklig, att få vara den som får dig att le och skratta, att vara sådär glad. Jag har ett sjukligt begär efter dig som gör så ont i mitt bröst och håller mig vaken om nätterna. Jag har blivit infekterad av dig, du pulserar genom mina ådror och dödar mig inifrån ut. Kan vi inte bara hålla hand?"

"Du är fan sjuk..."

Inlåst monster

”Hör du mig? Vi kommer att dö härinne.”

”Väggarna krymper omkring oss!”

Djupa andetag.

”Inget kommer att hända mig. Hissen kommer snart att börja åka igen.”

”Fattar du inte att vi kommer att dö här! Va?!”

”Jag vill bara komma hem.” Tårar som rinner.

”Allting kommer att ordna sig. Bara ett litet tekniskt fel, det är allt.”

”Bara ett litet tekniskt fel. Vi kan bli fast här i flera dagar! Det är helg! Ingen förutom vi är här!”

”Snälla sluta skrika…”

Knogar som vitnar.

”Jag tänker inte lyssna på dig längre.”

”Hahaha! Jaså det säger du! Är det tacken för allt som jag har gjort för dig?!”

”Snälla lägg av… Det här är inte roligt…”

”Jag klarar mig själv.”

”HAHAHA! Du skulle varit död för länge sen om det inte varit för mig. Jag är din enda vän. Den enda som vart där för dig! Å den enda som brytt sig ett skit om dig!!”

Tårar som droppar

”Lämna mig ifred. Jag hatar dig.”

”M-men vi känner ju inte varandra. V-vad har jag gjort dig?”

”HATAR MIG?! Jag är allt som du är idag! Du är ingenting utan mig!”

”FÖRSVINN FRÅN MIG!”

”J-jag kan i-inte. Vi sitter j-ju fast i en hiss…”

”AAAAAAARGH!!!”

Skrik, tårar, blod.

”Jag vill inte mer… Jag vill inte…”

”…”

”Hahahaha. Jag är dig. Du är jag. Vi kommer alltid att vara tillsammans.”

”Snälla… Låt mig vara, låt bli mig…”

”Aldrig.”

Gråt

”Vi är som älskare. Oskiljaktiga till döden.”

”Till döden…”

Nycklar som rasslar

”Du vågar inte. Du är för feg.”

”Jag tänker göra det.”

”Så du vill ge upp? Så du vill bara lägga av sådär efter som vi har varit med om!”

”Jag ville aldrig något av det här, du tvingade mig!”

”Du skapade mig! Du tvinga dig själv! JAAAG ÄÄR DU!!”

Blod som bildar pölar på golvet.

”Jag är inget monster. Jag är inte du!”

”Hahahahaha… Du har mördat alla de människorna. Du torterat och plågat dem alla. Du är med mig. Du dör som mig! Ett monster…”

”…Monster…”

Hissdörren öppnas

Panik

Död.

Jag och orden

Att vara född med ena ögonbrynet höjt kan leda till något av en motsatt politisk korrekt bild av världen. En ingrodd tro härstammad från en bitsk fader, om att sanningen är en förvrängd bild av folk inkapabla till självständigt tänkande. Med lärdom av hans erfarenheter som tonårsanarkistligist under ett upprorets 60-tal, stammade jag fram vokaler och konsonanter i någon form av piskad revoltörsanda. Ett vitt får som viftar med en svart stump till svans.

– Ut och spring nu då för fan. Vill du hamna på någon djävla parkbänk eller?

En antik svensk mentalitet om att du fan inte förtjänar något om du inte arbetat ihop det själv med blodiga händer. En livsmoral som hyllar den sovjetiska kommunismen i sina glansdagar. Inget av det här jämställdhetshetsandet och homo-älskandes röda sånger som ekar genom en ”missförstådd” tonår. Värderingar hamrades in hos ett ovetande barn.

Något av en splittrad persona fanns att spåra i mina fraser där olika motiveringar trampade osäkert. En form av lite undertryckt tonårsrevolt som kastade smågrus mot den stadiga klippan av viljan att ha den där ”Jag är stolt över dig” klappen på axeln. En kamp om frigörelse från bakåt trängande åsikter, när jag redan stod utknuffad i kylan och förbered att möta modernitet med ett vakande öga.

Formuleringar av ord blev till försvar mot det verbala som aldrig förmåddes yttras. Dolda tankar som aldrig tidigare fått luft kastade hejdlös kritik genom mörkande bläck på försvarslöst papper.

Krig.

Inträde på ett restrikterat område gör att bokstäver halkar på kallsvett. Pennan upplevde chockterapi med ett förbryllande resultat. Ett gymnasialt psyke upptäcker ;

KRIG!

Insikt och klarhet är en intalad verklighet utan varken förnuft eller visdom hos en pubertal efterkrigsmaskin. Attitydproblem och odödlighet präglar en. Självlärd magi hittas i det mest absoluta. Det är genom magin historierna värda att berätta levs och hittas. Insikt ligger alltid gömd längst ner i glaset, ordspråket lyder: vänd botten upp och ned så ska du få se på satan. Klarheten offras för större ändamål, ställs in i skrubben. Snart kommer jorden att skaka för pennan och pappret, allt jag skriver är tornados av guld.

Men allt är stulna ögonblick från människor som inte bryr sig. Bristande illusioner av lånade lögner baserade på gömda sanningar, dödar moral och samvete.

Så vad är egentligen ord värda att läsa, värda att skriva, värda att lyssna på. Klockan påvisar en timme av oförstånd under bedövande stjärnor när hjärnan skiter i all insikt, klarhet, visdom och förnuft. Det är när du kopplar loss alla nerver och verkligen accepterar dig som den lobotomerade människan du är, som du verkligen får kontakt med vad som kallas för verklighet och absolut sanning. Där finns du och där finns universum. Där finns ingenting.

Allt är pretentiöst skitsnack. Mål om att finna sig själv i orden man lär sig reglera garvar av hyckleri när inga regler i världen kan kontrollera något abstrakt. Ibland är en text bara en text av inga dolda meningar eller undertryckta känslor. Ibland finns inga gestaltningar av bristande samhällslogik eller plågade familjetrauman. Man finner ingen större medvetenhet som i en medvetet tom text. Dödlig kreativitet frodas på misär och välfärd. Ingenting behöver existera för det. Världens mest fiktiva personer har förändrat mer liv än vad DU någonsin kommer att göra.

En essä om jag och orden blir till inget mera än en filosofi om universum och allt som livet står för. Där livet är för komplicerat för yttrade ord och universum är något för simpelt för skriven text. Därav är allt som jag skriver hopplöst och menlöst. Saknar helt och hållet poäng. Finns inget att hämta förutom en cynisk bild av en abstrakt livsåskådning. Men mina ord är mina och jag gör vad fan jag vill med dem. Känslor och dolda meningar är enbart relativa. Alla ser vad de vill se ur perspektivet av sin egen livssyn. Rätt och fel är simplifierad idioti. Tillverkat av kritiker för att bekämpa uppkäftiga djävlar som gillar att sparka på deras lilla låda.

Argument och förklaringar för utfyllnad när svaret till allt går att rymma på en halv servett. Utsvävade ordval för att bevisa vem jag är. Mina ord är förgreningar av vem jag vill. Orden är vad fan jag vill att de ska vara.

Men de här orden är jag.